EN FEBRUARIVECKA PÅ STORA KARLSÖ

Artikel av Hans Hästbacka från nr 1 2005

Pdf-version

Med rätta satsar vi allt på ett kort. Per Lytz och undertecknad, när vi flyger från Vasa i Österbotten via Stockholm till Visby för att avnjuta en vintervaktarvecka på Stora Karlsö.

Om det blåser för hårt måndagen den 16 februari, så kommer vi inte ut till det hägrande fyrlandet i Östersjöns kalla vinterfamn. Och då förlorar vi en eller två värdefulla dagar av övistelsen. Sedan kan det ju hända, att vi blir inblåsta följande måndag på ön och missar flyget tillbaka till Finland. Men så är det med öar i havet under vinterhalvåret – vädret bestämmer och människan får lov att rätta sig därefter.

Vi har tur med vädret på måndagen; lotskuttern lägger ut från Klintehamn för att sköta om vaktbytet på Stora Karlsö enligt tidtabellen. Övervintrande sjöfåglar på havet, Lilla Karlsö halvvägs och så angörningen vid betongbryggan i Norderhamn. Vi byter av fyra vintervaktare, som haft oturen att förlora två dygn av övistelsen på grund av hårt väder, innan de kom ut till ön. Men glada och nöjda återvänder de till Gotland med lotskuttern, som lägger ut när allt bagage är inlastat.

Solen lyser välkomnande och värmande över den snöfria ön. Brunt, grått, kalkstensvitt och gult i olika nyanser och så ett isfritt och blånande hav runt ön så långt ögat når! Normalt är februari månad den strängaste vintermånaden, men av det syns intet på Stora Karlsö denna milda vinter. Själva kommer vi från snöiga marker och isbunden skärgård i Närpes i Österbotten och är bara glada över det vårliga februarivädret. Flygburna som vi är, har vi en koncentrerad packning på var sin ryggsäck och litet handbagage – den ljusblå Volvon får stå där den står nere i Norderhamn och så vandrar vi upp till fyrbacken, medan öns tidlösa vinterpuls följer oss längs fyrvägen och börjar genomsyra oss på ett behagligt sätt.

Fem örnar seglar på de varma uppvindarna över ön, tre av dem över Stornasar och Franska bukten, uppvaktade av några korpar i blåsvarta fjäderskrudar. Örnarna och korparna kommer att följa oss under hela eftermiddagen, när vi går en runda på Stora Karlsö för att ta ön i besittning och muta in vårt nya revir för en vecka. I soligt och lugnt väder traskar vi kors och tvärs för en grundlig orientering och för att lära känna ön med våra fötter, öron och ögon. På och i en soluppvärmd storskrakholk vid Suderhamn bekantar vi oss med en svärm av rödsvarta riddarskinnbaggar, som valt holken till övervintringsplats. Så blir vi presenterade för Gotlands landskapsinsekt på nära håll under vår första rundvandring.

Vi hedrar naturligtvis Linnés minne – och tidens och livets gång på ön – och besöker den vindpinade och åldersstigna asken vid Röjsu. Jag tänker på tillfälligheterna, som fört oss till Stora Karlsö som de första vintervaktande finländarna. En efterföljande finländsk duo är nu i skrivande stund i januari 2005 på väg för en avkopplande vecka. Det började med ett brev från min gode vän Gunnar Brusewitz sommaren 2003 med Gunnars fina artikel om Linné på Stora Karlsö i Karlsöbladet. På sista sidan fanns en kort notis om vintervaktarveckorna på ön. Den notisen nappade jag på direkt och ringde Lennart Lindgren, som fram på höstkanten kunde bjuda ut en avbokad vecka i februari 2004.

Blodad tand har både jag och min kompis Per fått av vår första vintervaktarvecka och finns redan inbokade för en vårfågelfylld marsvecka 2007 på ön. Då kommer jag att hedra även Gunnar Brusewitz minne vid det obligatoriska besöket vid Linnés ask. Gunnar var en stor beundrare av Linné och lyfte ofta fram Linné och hans livsverk i egna böcker och artiklar och som illustratör av Linnés landskapsresor. Att hedra dem båda vid den gamla asken med fri utsikt över Östersjön blir en hederssak.

När vi vandrar tillbaka till fyrbacken, medan eftermiddagssolen närmar sig havets horisont i sydväst, kryssar vi fram över Röjsu haid, Norderslätt och Marmorberget för att närmare bese resultatet av de avslutade röjningarna. Med tanke på att ön är ett gammalt kulturland i havet, känns de stora röjningarna av enar, askar och vejkselbuskar och återinförandet av fårbetet riktiga. Röjningarna och den fortgående skötseln ger plats både för kulturlandskapet och öns egenartade natur, istället för att ytterligheterna skall råda som 1800-talets kalätning eller 1900-talets accelererande igenväxning med framför allt enar.

Tisdagen den 17 februari gryr dimmig och orolig. Medan vi äter frukost i köket ökar vinden och hämtar med sig regn och snöslask. Gråvädersdagen använder vi till dagboksläsning för att bekanta oss med tidigare vintervaktare, till bastubad och till att spana in fåglarna kring revet Aurbacken: storskarvar, knölsvanar, viggar, gräsänder, trutar och måsar.

Under den efterföljande natten klarnar vädret upp, vinden kantrar över till nordvästlig och river i med hårda vindkast redan innan den nya dagen gryr. Dagen är som gjord för en rundvandring längs stränderna, så långt det bara är möjligt. Klippblock och avsaknaden av strand driver upp oss på klinten ett par tre gånger, men för övrigt kan vi vandra från strandtyp till strandtyp och ringa in ön som två Robinson Crusoear – längs de sydvända stränderna i lä för vinden, mellan Stiudden och Hien genomblåsta och effektivt syresatta av nordanstormen. Vilken dag!

Efter Svarthällars vresiga klippblocksstrand dröjer vi oss kvar på Stiuddens stensmyckade strand. Vågorna vräker in med vitskummande toppar. Bortom det upprörda havet syns Lilla Karlsö med Gotlandssydvästkust skymtande i bakgrunden. Vi plockar fram kaffe- och tetermosar, smörgåsar och en god cigarr, som vi kan avnjuta i lä för att klipputsprång. Genom vind- och vågbruset hör vi en sällsam stenmusik ljuda, när havet bryter in över stranden och får vågor av stenar att rulla fram och tillbaka i bränningarna.

Stormen förtar en del av den sällsamma musiken, men vi återkommer till Stiudden under en avslutande vandring på ön på söndagen den 22 februari. Då välvs havet utanför udden av långsamma dyningar, som får hela stranden att sjunga av rasslande stenar. Strandmusik, dämpad och samtidigt fortplantad av dyningsvaggade stenar!

Under dagarna som går får vi uppleva ön och havet under de mest skiftande väderleksförhållanden. Ett par nätter ligger havet till och med spegelblankt, endast stilla höjt av bortdöende dyningar som den andra natten i kombination med minusgrader garnerar stränderna med silverblänkande is. Fårstängslet vid Rönnudden bågnar under tunga rader av istappar, som smälter bort i solskenet under dagens lopp.

Dagboksanteckningarna blir många, både i den egna dagboken och i vintervaktardagboken. Vi noterar havsörnarnas och kungsörnarnas dagliga och resultatrika jakter på sillgrisslor och tordmular västanpå ön. Ibland flyger en örn förbi köksfönstret i fyrbyggnaden, medan vi äter frukost eller lunch, eller så kommer grisslor svepande förbi Västerberget i glimrande svartvita flockar.

Vi får se en pilgrimsfalkhane jaga fram över Smaldal och Suderslätt i god belysning. Vi noterar vårens första skogsduva, som kommer inflygande över ön utifrån havet. Och så sällskapar vi med öns många skogsharar klädda i allt från vitaste vinterdräkt till blågråa pälsar. På lördagen den 21 februari upptäcker vi till och med blommande tusenskönor på en gammal strandvall i Hien. Allt är tydligen möjligt på denna ö i havets famn i februari månad!

Av vintern ser vi endast enstaka snöskurar som snabbt smälter bort och frostnattens istappar längs stränderna, men vi kan inte säga att vi saknar vintern. Den har vi genomlevt i österbottniska hemmamarker liksom så många gånger tidigare och vintern kommer vi att mötas av vid hemkomsten. Men för att vi skall bli påminda om, att vi är vintervaktare på Stora Karlsö under årets strängaste vintermånad, passar vintern på att segla in över ön den sista natten i form av en snötyngd molnfront. På småtimmarna faller snön tätt och förvandlar det vårliga landskapet till ett vinterlandskap. Så sätter vädret pricken över i:et för vår vintervaktarvecka, medan lotskuttern tidtabellsenligt gungar in mot Stora Karlsö i måttlig sjögång. Att vi återkommer till ön är vi övertygade om!